Gädda
Esox lucius
Art i familjen gäddfiskar. Den är allmän i sötvatten och svagt bräckt vatten i den holarktiska regionen. I Sverige saknas den bara i fjällområdet. Honan kan bli uppemot 1,5 m lång och väga drygt 30 kg; hanen blir bara drygt 1 m lång och väger som mest drygt 10 kg. Gäddan är långsträckt; munnen är stor och lång och kantas av sylvassa tänder. Tänderna ömsas successivt, så att endast 3/4 är fullt funktionsdugliga. Arten varierar till färgen beroende på miljö och föda, men den är vanligen grågrön upptill, vit undertill och på sidorna grönaktig med vita eller gula fläckar. Individ utan prickar och med blå, grön eller silverglänsande grundfärg kallas silvergädda. Arten lever solitärt och försvarar födorevir, helst invid växtbestånd. Födan utgörs av fisk och andra mindre djur, t.ex. fågelungar och grodor. Leken sker på grunt vatten.
Gäddfiske är ett mycket vanligt insjö- och kustfiske (i bräckt vatten) som bedrivs hela året. Gäddan fiskas av alla kategorier fiskare. Yrkesfiskaren bedriver fisket med bl.a. ryssjor, vilka under gäddans lekperiod tidigt på våren sätts ut på mycket grunt vatten, s.k. ängsryssjor. Det yrkesmässiga fisket bedrivs även med nät och ståndkrok och vintertid med s.k. gäddsax. Sportfiske efter gädda är populärt och bedrivs som spinnfiske eller fiske med levande eller dött naturligt bete, t.ex. angelfiske, mete eller slantfiske.
Det svenska sportfiskerekordet, satt 1986, är 26,570 kg.
Uppgifterna om stora gäddor hör till de klassiska fiskehistorierna. Den mest berömda storgäddan, fångad 1497 skulle ha varit 5,8 m lång och vägt 250 kg. Senare studier av ett bevarat skelett visar att det satts samman av ben från flera gäddor.